”Metadon och Subutex dödar fler än heroin”, ”Subutex-programmet läcker som ett såll” ”Subutex dras in i Sverige av tillverkaren”.
Så var då åter ”Subutex-debatten” eller rättare sagt debatten om substitutionsmedicineringens vara eller icke-vara i full gång.
På den ena ytterkanten står människor och skriker om ”nolltolerans”, kallar staten för ”knarklangare” och anser att den av Gerhard Larsson genomförda missbruksutredningen borde hamna i papperskorgen.
På den andra ytterkanten har vi de som anser sig ha rätt till ”självmedicinering”, beklagar att man som narkoman inte får knarka på andra droger medans man genomför substitutionsmedicinering (vilket ordagrant betyder att ge ett annat preparat med ungefär samma effekt) samtidigt som man hävdar att subutex- och metadonprogrammen räddar liv och tycker att t.ex. Nederländernas eller Danmarks havererade narkotikapolitik är föredömlig.
I dag vet vi att drogberoende uppstår som resultat av en kemisk obalans i hjärnans belöningssystem.
Detta belöninggsystem har vi, och måste ha, för att vi ska kunna känna njutning av basala behov som föda, sömn, sex etc. Hjärnan är helt enkelt programmerad för att vi ska känna, och tänka ”mmmm, det här var verkligen skönt, det här vill jag gärna göra om igen. Och igen. Och igen”
Grundläggande för att vi överhuvudtaget ska kunna överleva m.a.o.
För att en överföring av impulser mellan våra hjärnceller ska kunna ske är vi utrustade med neurotransmittorer (signalsubstanser) Dopamin är en sådan och spelar en avgörande roll i hjärnans belöningssystem.
Problemet är bara det att samtliga droger inkl. kaffe och nikotin ger mycket högre frisättning av dopamin än vad som kan åstadkommas naturligt.
Naturligt åstadkoms det högsta påslaget av sex, där en fördubbling av dopaminnivån i belöningssystemet sker. En dos av exempelvis amfetamin ger en ökning med 1000%
Belöningsystemet omprogrammeras på så sätt att prioritera drogen före sex, mat, arbete, vila, sömn etc.
Därav det välkända faktum att alkoholisten som slutat dricka inte kan ta så mycket som en lättöl, eller för den skull vanerökaren som slutat röka inte förmår röka ”lite grann”.
Därav det lika välkända faktum att den beroende så småningom får allvarliga problem med familjelivet, med hälsan, med ekonomin, ja med sitt sociala liv överhuvudtaget. Om man dessutom redan innan har en dålig utgångspunkt förenklas ju inte precis problemet.
.
Det räknas med att uppemot 10% av befolkningen har någon form av beroendeproblematik. Detta innebär att i stort sett varje medborgare har en familjemedlem, släkting, vän eller arbetskamrat med dessa problem. Det berör alltså oss alla, vi blir alla direkt eller indirekt drabbade.
Grundproblemet, vilket vi idag vet är av kemisk natur, måste såklart därför behandlas innan det är meningsfullt med andra åtgärder.
Men att dra slutsatsen att bara för att problemet är av kemisk natur, så är också lösningen det, är närmast en logisk tankevurpa.
Läkemedel av olika slag, där några är narkotikaklassade, är till stor hjälp och nytta för delar av mänskligheten och borde komma fler till nytta.
Substitutionsmedicinering är säkerligen till nytta för några och är kanske önskvärt att ge då alla andra resurser är uttömda eller i kombination med nedtrappning och psykosocial behandling.
Psykofarmaka är till stor hjälp vid många psykiatriska diagnoser.
Men när det gäller den psykiatriska diagnosen beroende är det s.a.s. själva medicinen som orsakat sjukdomen.
Att söka lösningen på människors livsproblem enbart på kemisk väg leder inte till en varaktig lösning, mognande, ansvar, att kunna få vara delaktig –i familjen, i arbete, i gemenskap, i ett sammanhang.
Utan snarare till maskering av symptomen. En drog eller psykofarmaka kommer aldrig att lösa våra livsproblem åt oss.
Det finns idag väl etablerade, fungerande psykosociala behandlingsmetoder med högsta evidensgrad.
Vi behöver låta dessa ta över, gärna i direkt anslutning till avgiftning på landstingens beroendemottagningar.
Vi behöver bättre samverkan och integration mellan socialtjänst, landsting och den specialiserade psykosociala beroendevården dvs. behandlingshemmen.
Vi behöver bättre lära ut såväl problemet som lösningen på socialhögskolor och socialtjänster,inte bara missbruksenheter utan kanske i synnerhet barn- och ungdomsenheter, familjenheter, bland ekonomihandläggare etc, inte minst för att snabbt kunna förebygga ett beroende eller ett återfall i substansberoende.
Vi behöver integrera förståelsen av detta i våra barn- och ungdomsverksamheter och på arbetsplatserna.
Vi behöver alla ta ansvar.
Vi är alla berörda.
Magnus Stjernström
Beroenderådgivare
Alkol/drogterapeut.
(stora delar av detta inlägg har publicerats i Nerikes allehanda 19/12-2012)